Att vara Frida Frey

I nästan ett år har jag haft gymkort. Jag går dit regelbundet (2ggr/v) men framförallt märker jag effekt i mitt mående. Det tillsammans med ändringar i medicin har fått mig stabil.

Jag kom just hem från en springtur. Gällande springande är jag nog inne på tredje året nu.

Den stora förändringen är att jag har fått in rutiner och vanan. Det gynnar mig.

Visserligen märks det inte nämnvärt på vågen eller på utsidan alls.

Det är såklart rätt irriterande. Mina värden har alltid varit mycket fina om man bortser från vikten så jag anar att de inte blivit sämre.

Jag märker dock skillnad i ork, sömn och mående. Det är underbart.

Att stirra sig blind på vikt är självklart inte viktigt, men det är mätbart. Mätbara saker är enkla att följa.

Det är svårare att följe muskelmassans förändring och speciellt om den är täckt av fett.

Stark har jag alltid varit. Jag har dock stärkt muskler på andra ställen än armar och ben.

För några år sedan var jag på Bosön och gjorde en kroppsscanning. Det var intressant. Den visade det jag förutspått, men bekräftade det jag anat.

Skulle jag komma ned i vikt till vad som anses normalvikt i BMI-sammanhang skulle jag inte må bra. Jag har varit där och vet att det gör min kropp sjuk.

Väger jag 65kg vilket är det som anses vara i den övre delen av normalvikt för en med min längd så mår jag inte bra.

Däremot runt 72kg är bra. Det är mitt mål. Dock inte viktigt. Jag mår rätt bra nu, men självklart känner jag till de risker som mitt nuvarande höga BMI innefattar.

Så här kan jag läsa om nuvarande BMI att det ”ökar risken för sjukdomar såsom högt blodtryck, blodfettsrubbningar, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes typ 2. Riskerna tenderar att öka med ökat BMI. Fysisk aktivitet både i form av träning och vardagsmotion är av stor vikt för att minska riskerna för följdsjukdomar. ”

Ja ingen kul läsning. Det hade varit oroande om jag hade lägre blodtryck än det jag uppmäter. Typ2 diabetes verkar jag inte lida av än. Hjärt- och kärlsjukdomar vill jag också akta mig för.

Jag har tagit upp saken med läkare. Dietist träffade jag för ett par år sedan. Dags igen?

Återigen vill jag berätta om hur skönt det var att spring min 2 km-runda idag.

Jag är så stolt över mig själv.

Det ljusnar.

Jag känner stor glädje i det lilla. Stod vid sopsorteringskärlen och reflekterade. Det är en najs avslutning på arbetsveckan.

Mina tankar stannade vid hur mysig sista lektionen var.

När eleverna sitter knäpptysta insjukna i en läsbok för att sedan glatt förbereda sig inför ett språkhistorieprov. De ställer relevanta frågor för att förstå. Visst de växlar mellan att spela något spel fast vem bryr sig. Får de in något så är det mer än jag lärde mig på hela högstadiet.

En del har svårare att veta vad som ska prioriteras i materialet men andra har full koll på. Jag stannar i nuet och i tanken. Minns tillbaka till när de gick i sjuan och hade då svårt att förstå vad som förväntas av dem.

I svenska är det inte så många prov. Det blir kul och jag har börjat. Det är hantverk. Jag bygger inte hus. Jag syr inte. Jag skapar inte mycket som faktiskt går att ta på.

Egentligen är det väl prov jag gör som någon kan röra. I hantverket ligger att skapa frågor som gör att eleverna får möjlighet att visa sina kunskaper. Det ska vara snyggt, prydlig men också konkret och tydligt. Det ska vara tillgängligt och bedöma deras kunskap i just det dom lärts in.

Det är inte förmågan att orka, förstå uppgiften eller att sätta dit någon som prövas. Jag är inte allsmäktig. Dock ägnar jag tid till själva utformningen.

Variation på uppgifter och visualiseringar för att öppna vägen till kunskapen.

Det jag gör går inte att väga på våg. Det går inte att mäta och det är sällan någon som uppskattar hantverket jag utför.

Frågan som passerar förbi när jag slänger plast är om varför jag ändå känner mig nöjd över dagen och veckan.

Det kan vara samtalet med eleven som börjat komma till skolan efter evigheters hemmavaro. Samtalet där jag ser klokhet och kunnighet och suget av att sluka kunskapen som nu börjar komma. Tryggheten i rösten när det ges möjlighet att visa sin förmåga. Insikten i att ungdomen inhämtat kunskap som kan hakas i det vi ger i skolan känns stabil.

Eller så var det mötet med de fantastiska kollegorna som lyssnar, delar och finns. Det är heller inte mätbart.

Fast ändå är det dessa saker jag fyller mina tankar i när jag reflekterar kring gångna veckan.

Ibland har jag önskat att det jag gör skulle synas. Att det jag skapar i mitt yrkesliv är beständigt och mätbart. Ja som huset en arkitekt ritat. Som trädet trädgårdsmästaren planterat eller skålen keramikern format.

Ja sådant som går att sätta sitt namn på.

Sopkärlen fylls och bilen töms och ja här gör jag avtryck. Ett rivet papper, en gången tid och ett liv. Orden finns och kan räknas. Ett tu tre fathern, patern och fadern.

þet förflutna summerat och framtiden som livet.

I januari ska man börja. Jag tänkte börja med att ta uppstartsdagen med ro.

Min tanke så här innan läggdags är att jag efter morgondagen kommer känna mig förberedd inför vårterminen.

Jag ska ta arbetslivet med glatt sinne. Det är kul att jobba.

Undrar sp vad denna termin kommer fyllas av.

Föregående fylldes av så mycket utvecklande samtal och möten. Kan denna termin verkligen överträffa.

Det är så givande att se elever utvecklas. Ge de redskap att klara.

Möjligen ska jag sträva efter att göra lagom. Att inte ”trolla med knäna” som någon uttryckte det som när jag var liten.

Så vill jag prioritera min hälsa så att jag håller. På insidan känns det stabilare än någonsin.

Jag jobbar på utsidan också.

Helheten är viktig. På flyget instrueras vuxna ”att hjälpa sig själv först” och som 47 åring tänker jag att det gäller nog även utanför flyget.

Jag vill, jag ser fram emot och jag är redo. Vårterminen 2026 kan börja.

Ro, ro, ro…

Vildvittror och grådvärgar. Jag måste säga att jag gillar nyproduktioner. Jag gillar de gamla med. Framförallt gillar jag Astrid Lindgrens historier.

De fångar något. Det finns en styrka i tjejer/kvinnor som jag gillar.

Jag fångas också av att Astrid Lindgrens berättelser ofta vågar ta i det obehagliga, det sköra och det felande.

Vargen ylar…

Minnen från barndomen väcks. Fick en bild av min pappa på mig och min mamma.

Såklart ser jag min mamma men också det hon sitter på. Ja det är den där snibben som man la engångsblöjan i. Nappflaskan släng på marken. Fast det jag ser framförallt är blicken mellan mig och mamma.

Jag har relativt få minnen men minns med glädje den tro hon hade på mig. Den där känslan av att du kan. Du är kapabel och du är bra som du är.

Lösningsfokus fanns men ja planering låg inte för henne. Jag ser så mycket i mig själv som säkerligen kommer från henne. Envishet och att tänka utanför boxen är helt klart två saker.

För mig växer hon när jag då och då får ökad förståelse. Hon var stark som en oxe.

Jag tänker att livet är bra underligt. Lilla jag på bilden så stabil och full av bus. Stora jag i nuet som tänker på så mycket fint jag fått uppleva. Tänk så häftigt att ens föräldrar genom att sätta en till världen ger en möjlighet att upptäcka och lära känna så mycket folk på vägen.

Jag har revolterat genom att skapa mitt eget liv. Jag har kämpat för utbildning, stabilitet och trygghet.

Funderar ofta på hur mor min skulle hanterat min tonårstid. Jag tror att hon skulle haft det tufft. Jag tackar pappa för allt tålamod.

Där jag växte upp fanns många farligheter. Dock blev jag riktigt på på att akta mig.

Ja lite som Ronja. Pappa sa ofta något i stil med: håll dig borta från polisen och sparka inga tanter på smalbenen. Det gjorde jag.

Lite småbus och mestadels hade jag rätt roligt.

Jag tänker att 2026 blir året då jag fortsätter oroa mig för mina tonåringar men också året jag ska prioritera mig själv.

Tack alla ni som skapat ett fint 2025.

Gåendes på en bro mellan centrumet i det färgglada miljonprojektsområdet mot det stora enorma sjukhuset. I en del av Stockholm som både visar framfötter och bakfötter gick jag som liten.

Jag hade min nyckel på en spiralnyckelband. Vilken färg minns jag inte alls.

Jag gick och höll den i ena endan och snurrade själva nyckeln i cirklar. Tillsammans med min barndomsvän som ofta var vid min sida och som bodde i lägenheten bredvid så följde vi min mor.

Hon skulle till ett av sina oändligt många behandlingsbesök. Där och då förstod jag inte att hon på det sjukhuset skulle dra sina sista andetag kanske var det 8 månader senare.

Vi berättade historier av sorten: Kom nu ketchup så går vi. Det var en härlig stund. Jag snurrandes med nyckeln. Min kompis som hade många berättelser på lager och min mamma som skrattade med oss. Inte dömande och helt accepterande i våra ibland gränslösa historier som andra vuxna skulle tystat ned.

Från bilvägen under betongbron hördes bilar. Det var min värld. Rätt som det är flög min nyckel iväg och ja den landade uppe på ett tak. Mamma gick till sin behandling och nyckeln kom tillbaka. Ingen skällde.

Jag blev inte skälld på. Jag blev uppmuntrad av mina föräldrar. Jag lyssnades på behandlades som en jämlik. Jag var väl 10 år.

Vi skuttade vidare genom livet och det var rätt enkelt. Vi hade kul jag och min kompis. Vi rörde oss fritt i det bilfria området. Det fanns alltid folk i rörelse.

Jag var nog en udda unge. Rak, kavat och rätt envis.

Skolan var min osäkra plats. Jag var inte läskunnig, kunde fel saker och kunde inte behålla fokus, men satt still och syntes inte.

Idag när jag både diagnostiserats, med ADHD och Dyslexi, förstår jag att där och då började mina skolsvårigheter ta fart på riktigt.

Av motgångar blir man stark. Ja eller åtminstone blev jag ett geni på anpassning och hittade strategier som fått mig dit jag är idag. En kompetent och starkt person som fortfarande är rak, kavat och envis. Jag är en mycket välfungerande svensklärare med hög kompetens inom det specialpedagogiska fältet.

Jag är imponerad över vad jag klarat med tanke på mina förutsättningar där min mor valde att åka ifrån mig, skriv- och lässvårigheter och uppenbara problem med koncentration och impulskontroll som gjorde att jag klarade skolans kunskapsstoff dåligt. Stabilitet har funnits och jag har andra vuxna där min pappa är den allra viktigaste och som alltid trott på mig även om jag betett mig som ett monster. Det har skapat en stabil grund.

Tänk att få ha så många fina personer runt mig. En fantastisk fin kollegial gemenskap, finaste barnen som kommer att göra precis det de själva vill och kan gå hur långt som helst om de vill. Småsyskon som bara ger mig energi. Deras mamma och min pappa som skapat förutsättningar för trygghet. Mina nära som vet när de behövs. Mannen som bakar och ser till så att ekonomin är stabil. Familjevänner som alltid finns att bolla med.

Återigen vill jag minnas stunden med min mamma. Att gå där och tillsammans vara. Få känna tryggheten och minnas doften av henne. En blandning av hudsalva och ja henne. Minns hennes hud. Lik min idag.

Jag trivs i mitt liv med de mina runt mig. Jag värdesätter och känner mig stärkt av att förstå att jag som kämpat är värd en eloge. Det värmer min kropp att se så många kloka personer runt mig och förstår att jag nog ändå är rätt bra också.

Miljonprojekt till annat bostadsprojektområde. Bostäder stöpta för att ge boende till många. Där jag som en i mängden kan hitta vägar att leva. Så är det dags att byta till julgardiner. Det blir kul! Se gärna serien ”så byggdes Sverige” so hittas på svtplay.

Glöm inte att stanna upp och se det som varit och lyssna på dem runt dig.

I december ska jag sätta terminsbetyg. Skolverket skriver:

”Vid betygssättning gör lärare en bedömning av elevens kunskaper i förhållande till betygskriterierna och sätter det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper i ett ämne eller en kurs. Betygssättningen ska vara rättssäker för eleverna och vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.”

Då kan man ju tänka sig att det finns en tydighet i hur det ska göras. Ja det finns det. Eller framförallt hur man inte ska göra. Jag som lärare ska planera bedömningssituationer enligt:

• Vad är det jag vill veta?
• Varför vill jag veta det?
• Hur ska jag använda informationen?

Skolverket har starka åsikter om vad som inte är bra men egentligen inga åsikter om hur man ska göra istället. Skulle jag följa deras råd om exempelvis återkoppling så skulle jag för varje elev ha en uppsats skriven där jag sätter syfte, mål och bygga ett allsidigt underlag för bedömning. För om jag använder mig av exempelvis skolpallformens system så tänker jag att det bryter emot nedan:

Enligt Skolverket: ”Det kan dessutom vara olämpligt att använda ett dokumentationssystem som exempelvis bygger på automatiserade och förenklade sätt att sammanfatta bedömningsunderlag till omdömen eller betyg. Om dokumentationssystemen används är det viktigt att systemet hjälper dig att göra en allsidig utvärdering vid tiden för betygssättning. Hur du sedan konkret utformar din dokumentation kan bland annat bero på ämnets karaktär, skolform eller årskurs.”

I den skolplattform jag åläggs använda ska jag enligt min chef fylla i om elev nått godtagbar nivå eller mer än godtagbar nivå. Det bidrar inte till att jag ska kunna sätta terminsbetyg. Därför behöver jag skapa ett eget system där jag på ett överskådligt sätt lyfter ”vilket betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper” inom de ämnen jag undervisar. Jag får alltså veta att det system jag tilldelats inte verkar vara tillräckligt flexibelt för att användas.

Skolverket skriver att ”Verktyg som uppgiftsspecifika bedömningsmatriser eller exempel på elevlösningar kan, om de används på rätt sätt, stödja elevernas lärande. Samtidigt är det viktigt att vara öppen för att elever kan visa sina kunskaper på andra sätt än vad som ryms i en matris.”. Den möjligheten är alltså inte längre möjlig i skolplattformen jag har.

Så skriver Skolverket vidare att ”Undvik att ge återkoppling enbart i form av betygskriterier eller betygsbeteckningar. De är inte anpassade för enskilda uppgifter och kan vara svåra för elever att använda för att utvecklas vidare.”. I plattformen finns möjlighet att fylla i betygsnivå E, C och A alt. godtagbar eller mer än godtagbar nivå. Jag kan också fylla i poäng.

Jag kan alltså inte på något sätt visa att eleven är på väg att nå högre kriterier. Eller jo om jag skriver det i fritextrutan. Då ska jag alltså själv formulera mig på ett precist, för eleven anpassat sätt och där jag både visar vad eleven är bra på, behöver jobba med.

När jag väl gjort det så ska jag i slutet av terminen sätta terminsbetyg alltså göra ”bedömningen utifrån vad undervisningen gett eleven möjlighet att utveckla. Elevens kunskaper vid betygstillfället” och alla betygsnivåer kan sättas alla terminer. Alltså F-A.

Påminner om att jag bara kunnat registrera E, C och A-nivå.

Skolverket tipsar oss lärare:

”Du kan till exempel

• ge en överblick över vad som är väsentlig kunskap i ämnet
• sammanfatta det som beskrivs i betygskriterierna.

Det kan vara svårt för eleverna att förstå betygskriterier i början av ett arbetsområde, därför kan det vara bättre att informera längre fram, när undervisningen har gett ett innehållsligt sammanhang.”

Ja det är inte lätt att vara lärare.

Jag önskar klarhet i hur jag förväntas göra. Jag förväntar mig att de system jag åläggs att använda fungerar och kan användas för att lägga in bedömningar. Jag har rätt låga förväntningar. Ändå tycks det svårt.

Vi behöver plattformar som inte gör att vi måste bygga egna system vid sidan om.

Det är rofyllt. Jag sitter själv i en stuga längs svenska kusten.

Läser mina elevers fina svar om boken vi läst. Så duktiga och kloka. I en uppgift så skulle de skriva fem punkter om vad du tänker kring boken. En klok elev skrev: ”svårt att förstå vissa ord som man aldrig hört som t.ex kamerasökare. Vad är ens det?”

En annan: ”jag tycker karaktärerna i boken passar perfekt in i handlingen, vilket gör att boken blir mer fyllig och lättare att sätta sig in i”

De får också fundera på vilka frågor de skulle vilja ställa till författaren. Bland annat skriver en: ”En fråga jag har är hur man lyckas skriva en så lång berättelse, det vill säga hur man kommer på alka sidospår, vändpunkter…”

En annan undrar kring om det finns något i författarens liv som han varit med om som gör att han skriver denna typ av bok.

Ja de måste ju uppenbarligen ha enbra svensklärare när de gör så fina iakttagelser och reflektioner.

Så är de sedan små skolade in i att jämföra, resonera och reflektera.

När jag gick i högstadiet kunde jag knappt stava än mindre resonera och reflektera.

Många av ungdomarna kanske inte älskar att läsa. De kanske fuskar sig igenom läsläxan. De kanske glömmer stor bokstav i sitt namn men de kan resonera, reflektera och uttrycka sig både i skrift och tal.

Det jag också imponeras av är att de faktiskt försöker. De vill göra ett bra arbete.

I veckan ser jag fram emot att den svenskklass jag undervisar håller sina presentationer om olika delar av Runriket. Jag har sett deras presentationssidor. Jag kommer bli imponerad. Det räknar jag med.

När jag själv gick i högstadiet stod jag högröd och stammade fram det jag skulle säga. Jag litar på att se många fina presentationer.

Det är kul att undervisa så fina, kloka och roliga elever.

I tystnad har jag ätit. Jag njuter och tänker på livets förgänglighet. Det är viktigt att ta vara på alla små fina stunder som lätt annars passeras i revy.

Aldrig kunde man tro att jag som varken kunde stava, lära mig vad adjektiv är eller ens knappt läsa skulle bli en lärare i svenska. Det är rätt fantastiskt.

Slutsatsen är: kan jag som gick genom grundskolan med endast lite kunskap som fastnat och ändå klarat mig rätt bra hur långt kan då år åtta elever jag undervisar gå. Jag tror gott om framtiden.